Annas berättelse är klar

Anna Charlotta Gunnarson berättar om egna upplevelser av vardagssexism, intervjuar vänner som vittnar om maktmissbruk och funderar över vad som egentligen har förändrats. Den 8 november publicerade hundratals skådespelerskor uppropet tystnadtagning.

Det blev startskottet på metoo i Sverige. Sociala medier, tidningar, radio och tv fylldes av kvinnors personliga berättelser om små och stora övergrepp, tjejer som skadats för livet, mentalt och fysiskt, när omgivningen blundat.

Efter evinnerliga tiders systematiska förödmjukelser hade en ventil öppnats. Vi grät. Kände systerskap. Män och kvinnor kände systerskap. Ridån gick upp för var och en som hade förmågan att känna empati och betrakta sig själva utifrån.

Vem är jag? Vad har jag upplevt? Vad har jag medverkat till? Har jag åsamkat smärta? Den världsomspännande rörelsens enorma inverkan på samtalsklimatet påverkade alla, oavsett inställning. Som om man kunde köpa sig fri från gubbighet genom att i all enkelhet själv konstatera att man inte hade för avsikt att vara gubbig.

Vad betyder metoo? Skådespelerskornas upprop tände gnistor på löpande band, löpeldsband. Behovet av att berätta spred sig till mängder av andra grupper under hashtaggar som teknisktfel, timeout och givaktochbitihop. Ilskan på nätet och runt fikabord växte, rädslan, sorgen fick ord.

Den tidigare bristen på talutrymme gjorde att allt inträffade med sådan kraft och hastighet att ingen kunde överblicka helheten, inläggens olika nivåer. En del menar att det hela utvecklades till drev, där män skambelades godtyckligt och urskillningslöst.

När laddade situationer trappas upp på kort tid finns den risken alltid, och nog har förtal och förtvivlan följt i spåren av möjligheten som uppstod. Men trots att vi i dag vet att allt inte landade hundraprocentigt bra kvarstår det faktum att kvinnor i alla tider skambelagts godtyckligt och urskillningslöst.

Det är så sjukt att man alltid behöver påpeka det. Kanske var det vår moderna berättarstruktur som gjorde att intresset snart dämpades för det lilla, lilla skeendet som nästan alla tjejer känner igen sig i, men som inte skapar sensationer, blott ett privat obehag.

Ett antal klickvänliga fall med rubrikfaktor är för många det som blev kvar av hösten Men i ett vidare perspektiv har något trots allt ändrats på djupet, även om inte heller den historien är rubrikvänlig, eftersom den har inträffat i vardagen.

För trots att många kvinnor så här fem år senare upplever att den begynnande frihetskänslan kommit på skam har vi gemensamt fått en ökad kunskap om att det otroliga kan vara troligt. Vi avfärdar inte längre kränkta vittnesmål med sneda leenden och idén om att boys will be boys.

Jo, förlåt, det gör somliga fortfarande, till och med offentligt och med en skrattsalva. Men jag pratar om allmänheten, vi som överlag tycker om våra medmänniskor och ser oss själva i dem. Guldbaggegalan Eva Röse, Rachel Molin, Helena Bergström med flera stod på scen för att uppmärksamma uppropet tystnadtagning.

Även om vi inte varit personligen drabbade av tafsande kan vi identifiera oss med alla äcklade skådespelerskor, verksamma i en infekterad tradition som upprätthållits av egoistiska och ekonomiska skäl. Några berättelser är så sanslösa att vi nästan inte förstår vad vi hör.

Som den manliga skådespelarstjärna som kontinuerligt förödmjukade kvinnliga kolleger så pass oförblommerat, och i skydd av cheferna, att någon eller några till slut fick nog. En kväll på teatern när det var det dags för klädbyte stod hans rollfigurs stövlar redo bakom ridån.

Den uppburna mannen hastade på sig stövlarna, märkte att fötterna sjönk ner i en lerliknande mjuk massa, men — the show must go on — och medan han återtog scenen tvingades han hålla skenet uppe för publiken. Troligen förstod han redan på lukten att det inte var lera som kippade mot vaderna.

Det var människobajs. Och det var inte hans. Det är svårare att tänka sig liknande händelser efter Metoo. Mycket är faktiskt svårare att tänka sig i dag. För även om det existerar tjejer som menar att de aldrig har varit utsatta för någonting, finns det också tjejer som varit så utsatta att man blir mörkrädd.

Och så finns vi som befunnit oss i en gråzon av lite härlig vardagssexism, som vi verkligen tänkt på men aldrig kommit någonvart med, för att det helt enkelt har saknats djupare förståelse runt omkring oss för hur successivt nötande formar kvinnor som grupp.

Oavsett var vi hamnar på skalan har tjejer generellt haft sämre förhandlingsläge i lönesamtal, påverkats av nedsättande ordval och varit mer benägna att ta omvägar hem via upplysta gator på natten. Korta kjolar, höga klackar, urringningar, allt har spelat roll även om vi själva bara ämnat vara fina.

Alla de killar som bett mig tagga ner. Under hela mitt liv har jag privat och i jobbet stött på både medveten och omedveten gubbighet. Eller när en annan ryckte plastmuggen ur min hand på en julfest. Eller ovälkomna händer på låret i en bar.

Eller alla de killar som bett mig tagga ner när deras argument trutit. Även om jag själv inte började kalla mig feminist förrän i vuxen ålder har jag alltid varit det, och under hela mitt vuxna liv samlat på mig andras skamliga berättelser om det där som bara pågår och kan tyckas så oansenligt att det väl ändå inte spelar någon roll om det pågår lite till…?

Slentrian och bevarande av positioner. Vi gör som vi alltid har gjort. Vi vet inte ens att vi gör det. För det var ju inte bara teatervärlden som behövde metoo och fem år senare funderar jag över de där hopsamlade historierna från min egen bransch.

Kände suget att kolla upp hur vi betraktar samma situationer i ljuset av allt som kom fram hösten Rörelsen handlar som sagt inte bara om stora åthävor, bajs i stövlar. För drygt 30 år sedan arbetade jag på en redaktion där en tjej utsattes för systematisk förnedring av en betydligt äldre herre.

När tjejen en dag förtvivlat grät ut i min famn anmälde jag mannen till chefen. Jag hade själv upplevt kränkande behandling från honom och förstod att han skulle fortsätta om ingen satte stopp. Själv hade jag alltid skämtat bort hans inviter och kommentarer, vi hade en okej jobbrelation.

Enligt tidens arbetsklimat var det enbart upp till mig att ordna balansen, han var etablerad och jag ung som tusan. Ibland fick jag diskreta frågor om läget från en annan manlig kollega som aldrig skulle drömma om att bete sig oanständigt men jag kunde lugna honom med att jag hade koll på att sarkasmer är en bra utväg för att avdramatisera fula påstötningar.

Nu kände jag hur som helst ansvar för min gråtande kollega och framtida nykomlingar. Så det fick väl bli jag som satte stopp då. Några timmar dröjde det innan gubben luskade ut att det var jag som anmält. Han hade pejlat läget med alla tjejer på kontoret och stod och väntade innanför dörren när jag i slutet av dagen kom tillbaka efter ett uppdrag.

Han drog fram två stolar i ett litet rum, där jag under världens längsta timme tvingades försvara min anmälan. Det var bara vi två i rummet. Han var mer än dubbelt så gammal. Med undertryckt vrede i sträng faderston förklarade han att män i grund och botten är vargar.

Han undrade varför jag så glatt kunde krama andra manliga kolleger när vi sågs, men aldrig honom. Han trodde att kramar var något man bara får, inte gör sig förtjänt av. Han begrep inte att man inte frivilligt kramar den som kränker en.

Han sa att den karriär jag precis påbörjat skulle gå i kras om jag inte drog tillbaka min anmälan. Jag var ung som tusan. Jag drog tillbaka min anmälan. Metoo ledde till att jag 25 år senare fick veta att på samma arbetsplats var vi många tjejer som samtidigt utsattes för mannens sexism.

Säkert tio personer. Men de andra fick aldrig veta att jag hade anmält. Så … Tänk om allt hänt i dag. Jag hade förhoppningsvis varit mer medveten och trygg nog att först sondera terrängen, checka läget med fler, och inte tro att jag behövde vara en ensam soldat.

Kanske hade till och med min gråtande kollega följt med, eftersom de flesta av oss tydligare kan överblicka förödmjukande beteende. Kanske hade den manliga kollegan som aldrig skulle drömma om att bete sig oanständigt slutit upp som vittne.

Eller själv varit den som anmälde. Tjejer i enskilda situationer. Tjejer som kollektiv. Människor som kollektiv. En av mina kvinnliga kolleger fick i årsåldern nattjobb på en tidning. Under introduktionen förvarnade chefen om en äldre storväxt journalistman som kunde väcka stort obehag.

Ändå placerades min vän, som mäter centimeter i strumplästen, ensam ihop med mannen i en trång, mörk källarlokal under ett tryckeri, där hon nätterna igenom tvingades parera hans suspekta uppträdande. Hon skrattar åt sin egen klyschiga beskrivning av skräcknätterna.

Men han sa så läskiga saker. Det var som en dålig film, långdragna, plågsamma stunder.

Anna lidén instagram story

Total oberäknelighet. Sitta med ryggen mot honom. Jag fattar inte hur en chef först kan varna en ung tjej och sedan ändå placera henne i en pytteliten lokal med den jäveln.